......
Nyss hemkommen från Linnéas handbollsturnering, det gick inte jätte bra för hennes klass men trots detta tog dom sig vidare till final och dom kämpa på.
Sitter här i min ensamhet då han som kallas sambo har kilat till träningen.
Idag är det HANS födelsedag och jag känner mig som en usel person då jag fortfarande inte fixat någon present till honom men det kommer.
Har inte varit helt hundra de sista två veckorna och framförallt inte de sista dagarna.
Allt har kännts väldigt konstigt och kallt mellan oss.
Jag har levt med en stor fet klump i min mage den sista tiden och det känns inte alls bra. Jag kan inte sova ordentligt, inte äta och framförallt känner jag inte att jag är mig själv längre.
Det värsta är att jag borde försöka hitta mig själv igen och vara så som jag var när vi träffades för 3 år sedan.
Denna klump i magen hade jag hellre bytt ut mot kraftiga slag för dom hade gått över så mkt fortare.
Jag vill bara att allt ska vara bra och vara som förr.
Jag är så rädd att vi inte ska hitta tillbaka till varandra.
Efter att det i fredags tog slut och han den där mannen drog sig undan forsade tårarna på mig hela dagen och det värsta utav allt var att jag fick lägga mig i en iskall säng helt själv, en hemsk känsla.
I söndags efter mycket prat fick han sig en tankeställare och sa att vi kan prova igen och satsa till 100%, jag vill verkligen tro på detta att det ska fungera men oron finns där fortfarande.
Jag vet att det inte är HON som är vårt stora problem egentligen men HON blir till ett problem och jag kan inte hjälpa att jag hatar henne. Antagligen gör jag detta då hon försöker på alla sätt och vis ta dig ifrån mig.
Jag vill inte mista dig och jag känner att vi har så mkt mer att ge egentligen efter tre år tillsammans.
Jag hoppas, hoppas och hoppas att vi fixar detta.
Bara tanken på att hitta ett eget boende och packa ner mina saker gör mig så ont.
Tanken på att vara själv igen, ingen som kommer och möter en i dörren när man kommer hem, ingen som kryper ner sidan om en i sängen och viskar lite ömt i örat på en och klappar mig över håret.
Tanken skrämmer mig men jag vet med mig att jag skulle klarat detta och tagit mig igenom det förr elr senare men jag vill verkligen inte.
Vi behöver nog få lite tid ifrån varandra för att kunna tänka klart.
JAg saknar dig hela tiden och jag älskar dig fortfarande lika mkt som kaniner älskar maskrosor.
JAg försöker se ljuset i en ganska mörk tunnel, men jag vet att vi klarar detta.
/LArveN
